Kontorsmöbeln ifrån smedjan blev perfekt på balkongen.

Lite verktyg fick jag med mej, men hänger mest som prydnad.

Ett par goda vänner, tillsammans med ett par pilsner på balkongen.

Sommaren och hösten 2007 gick väldigt fort, men jag hann med att både bada, sola och paddla en hel del - härligt.
Att paddla en fin sommarkväll och få komma nära kuttrande ejderfamiljer och sälar gör väldigt gott i själen.
 Att bara lyssna till havet, tärnor och måsar kan göra lika mycket nytta som lyckopiller.
Men man kan ju tyvärr inte bosätta sej i kajaken.

Ett par vänner skulle åka till Thailand och dom undrade om jag ville åka med?
Jag hade inte haft en "riktig" semester sedan 1981, då jag var på Sri Lanka, så jag bokade också en biljett.

En av dom är gift med en Thailändska och hade en "sommarlägenhet" i Hua-Hin, så jag kunde bo hos dom.
Vi skulle stannade i 5 veckor - ganska lång tid när man inte varit borta på "hundra år", och det kändes härligt.

 Ett 35 grader varmt Bangkok med ett myller av människor och en trafik utan dess like blev en liten chock.
Men vande mej ganska snabbt vid ett härligt 30-gradigt vatten och vid alla väldigt vänliga och glada människor.

Så 2008 startade och blev ett omtumlande år, för det var längesedan jag mått så bra som jag gjorde i Thailand.
Åkte dit på "långsemester" två gånger till under året.
"Borta bra men hemma bäst" - känns inte alltid helt riktigt.

Det blev rätt mycket bläddrande i lexikon, besvärligt ibland.

Aomsoi, kusin till Pong, blev min guide i Thailand.

Bosse med frun Pong som delade med sej av sin lägenhet till mej.

Kabelinferno i Hua-Hin.
Inget att leka med.
 

Nästan regnskog, i bergen inte långt ifrån Hua-Hin.
Nationalparken Pa-La-Oos nästan torrlagda vattenfall och forsar. Det var långt till "regnperioden" men det var ändå lagom mycket vatten för att kunna bada i.

Morgonpromenad på
Hua-Hins oändligt långa sandstrand.

Morgonpigg tupp.

Ambulerande Thai-kök, han kom varje dag.

"Falanger" på en av alla Hua-Hins barer.

Hua-Hin med den stora golfbanan i förgrunden. Dom Thailändare som var på den banan var där nog enbart i egenskap av caddies eller gräsklippare.

En härlig liten strand nedanför "apberget". På klipporna pågick en filminspelning för en av Thailands många
TV-såpor.

Solnedgång.

En stor förgänglig sandskulptur, en söt och trött elefant.

Hua-Hin är en trevlig stad men hotellen och barerna står lika tätt som risplantor utefter den milslånga
sandstranden. Nästan lika tätt låg klungorna med vilstolar för oss soldyrkande västerlänningar.
Det var inte riktigt det Thailand som jag hade väntat mej, men det skulle komma så småningom.

Inte ens i Thailand gick det att koppla bort intresset för smide och metallhantverk, som jag ändå har kvar.
Men tyvärr var det nästan bara i form av inhägnader och portar som man såg spår av duktiga hantverkare.
Det slog mej att inte en enda smidd ljusstake eller andra smidda bruksföremål fanns någonstans, lite märkligt.
Vi inventerade ju ett ganska stort antal barer och restauranger - på jakt efter smide  :-) :-)

Grindar och räcken var ofta tillverkade av högglanspolérat rostfritt, väldigt fint gjorda.

Försökte att få tag på den eller dom som tillverkar sådana här mästerverk, men det lyckades inte tyvärr.
 

Efter ett tag i Hua-Hin var det dags att åka "hem", mina fyra vänner är alla tillsammans med Thailändskor. Det är inte helt enkelt, flickorna är 8 systrar, kusiner och vänner som annars bor 50-60 mil ifrån havet i en liten by mitt i landet.
Det blev 8 - 9 timmar i en vällastad minibuss - skulle inte för mitt liv vågat köra bil där själv.
 

Två av "sommarlägenheterna" skulle tömmas och allt skulle flyttas med upp till landet. Ett gäng damer kom därifrån för att hjälpa till, packa och städa. Vi fyllde en minibuss och en stor lastbil med både prylar, möbler och människor.
Några av damerna hade aldrig varit i Hua-Hin och inte heller någonsin sett havet.
Det blev premiärdopp för dom i saltvatten, dom åkte t.o.m. turistvarianten "banana-boat" och hade jättekul.

Själv åkte jag jet-ski el. vattenskoter för första gången.
Det var kul, och det var häftigt i dom stora vågorna. Det blev många åkturer och till slut ett brutet revben, men det var det värt. :-)

Här har vi stannat vid en typisk vägkrog som det fanns gott om  utefter dom tätt trafikerade huvudvägarna. Inget ställe att rekommendera, om man stannar till bara för att låna toaletten, inte heller om man är rädd för ormar eller ödlor.

Inredningen var väl allt annat än sober, "lappverket" är grannrestaurangens yttervägg, men maten var suverän med nyfångad insjöfisk. Det fanns ju finare krogar utefter vägen med denna var helt OK och rätt "nära" naturen.

I bakgrunden höga berg och sjön Lam Thakong, där vår middag var fiskad i. Tyvärr var det disigt väder den här dagen. Det finns fina parker vid sjön som är värda besök.

Inte bara krogar fanns utefter vägen, nästan allt gick att köpa i dom många småbutikerna. Det mesta av frukt och annat grönt är ju oftast närodlat, fräscht och billigt.