iställe för smidet

Har levt med någon form av ständig ångest sedan 1997, som startade sakta och kom krypande, men det blev bara värre och värre. Sommaren 2003 trodde jag att jag fått en hjärtinfarkt men det visade sej vara en panikångestattack. Något ville bara strypa mej, på alla sätt, sakta men säkert.
Det här kommer rätt som det är, men nu vet jag i alla fall vad det är för något och går dessutom att lindra med medicin.
Sedan började jag nästan må illa av att komma till smedjan, kände ingen glädje längre, det var förfärligt, kände mej bara värdelös och väldigt otillräcklig.
En bekant kom med en 3 meter lång järnstång, han ville ha ett slaget hål på mitten av den. Ett jobb som snabbt kunde vara avklarat. Men stången verkade bara bli

längre och längre, för var dag som gick.
Till slut mådde jag fysiskt illa bara av att se den. Fick lägga den på utsidan ett par veckor innan jag klarade av att göra den färdig. Märkligt och väldigt frustrerande.
Blev tvungen att lägga smidet på hyllan ett tag.
Hade nyligen sålt mitt gamla sommarhus "Smedtorpet" och hade en del pengar över som jag kunde använda för att kunna ta ett "sabbatsår".
Hade länge funderat på att göra något åt mitt berg bakom smedjan, ca 650 kvadrat med mestadels skrotsten väntade på att göras i ordning. Det hade varit stenhuggeri i berget fram till 1920 och stenen som var kvarlämnad var ju bara skräp och kunde inte användas till något annat än utfyllnad.

I förgrunden är taket på kontoret och galleriet, den lättaste vägen upp till mitt berg och "fristad".
Det är märkligt att taket inte har säckat ihop, för jag har traskat där hundratals gånger i flera år, bärande på stenar, jord- och cementsäckar, virke och annat byggmaterial. Periodvis blev det riktigt maniskt, kunde bara inte sluta.
Uppför stegen, över taket och sedan var det fast mark under fötterna, härligt befriande och inte alls ångestfyllt.

Jag var ensam om mitt projekt och ville helst inte släppa dit någon annan.
Barnen och vänner kom ju ibland, alla var nyfikna på vad jag höll på med och det var ju inte så konstigt.
Själv tyckte jag bara att det mest var besvärligt, ville inte ha andras synpunkter utan bara få ha detta för mej själv och få vara ifred. - Så konstig man kan bli.

Fick en jättehög med gammal kasserad storgatsten, som inte var perfekt fyrkantiga men som passade alldeles utmärkt att mura med. Det var bara att hämta och bära. Min gamla träfärgade och ådermålade 245:a fick bekänna färg. Kunde lasta in ca 50 st åt gången och samlade nog på mej över 1.000 st. Murarna blev dubbla med armering och betong emellan. Murade även in kabelslang för att ha allt klart för armaturer och eluttag.	Tyvärr hade tomten räknats som allmänning och hade i alla år använts som soptipp för mina grannar. Där jag planerade en uteplats fanns en ofantlig mäng skräp, TV-apparater, gamla sängar, tv-antenner och skrot ifrån smedjan. Där fanns allt som man inte fick slänga i soptunnan. Mitt i, och över allt detta växte träd, vildrosor, kaprifol, syrener och ogräs ohejdat. Det blev 20 - 25 vändor till tippen med släpkärra.

Här har jag nästan kommit ner till botten av min "soptipp". Det var ett litet helsike att få loss dom gamla järnsängarna, rötter och träd hade växt ihop med dom. Det gick till slut men fick använda både lyftblock, motorsåg och vinkelslip.

Det första golvet - en granne undrade om jag skulle bygga swimmingpool, det hade nog varit enklare. Men "målet är ingenting - vägen är allt", säger man ju. Dessutom var detta slitet helt smidesbefriat - rätt skönt, och inga krav ifrån någon, inte ens ifrån mej själv.

Sitt, ligg, eller solbänken är klar - dags för det övre golvet Det gick så sakta framåt, och fick även med mej slang för sommarvatten och elkabel till belysning.

Det blev mycket grävande, var ju tvungen att hitta "fast mark" för att kunna gjuta fast plintarna till golven.
Men nu började det likna något.

Här fattas ett förråd för trädgårdsredskap och ett som skulle fungera som dusch med en liten hörna för kaffe-bryggaren och med plats för trädgårdsmöblerna under vintern.

		Här är det vinter, det var inte längesedan som jag solandes låg i hängmattan och läste med en skummande pilsner inom räckhåll. Ibland går tiden alldeles för fort!
		En gammal dävert fungerar som sittplats. Vrakade den 1983 i Träleberg, utanför Lysekil. Den låg i mitt garage och väntade i 20 år på att få göra lite nytta igen. (En dävert är en hissanordning som sitter på fartyg för att bl.a. hissa ner och upp livbåtar med.)
Vid millenniumskiftet hade jag ansökte om bygglov för att ändra om och bygga till lite, för att även kunna bo i smedjan permanent. Fick bygglov, men en ( 1 ) granne överklagade och ärendet gick ända upp till regeringsrätten och jag fick bifall även där. Men efter att ha väntat i sex ( 6 ) år !!, så hade jag tappat alla sugar i världen. Dessutom fick jag fortfarande ångest över minsta lilla försök till kreativ smidesverksamhet - märkligt. Bestämde mej för att göra mej av med smedjan. Året 2007 fick en förfärlig start, i januari dog min mamma och samtidigt hade mäklaren visningar av smedjan. Det kändes overkligt och konstigt att ha folk överallt som granskade och bedömde. Men det var ju mitt val så det var bara att stå ut. Den våren låg jag för sista gången i hängmattan, drack för sista gången kaffe sittande på däverten, medan krokus och andra vårblommor trängdes i rabatterna för att komma upp i vårsolen. Hade planterat hundratals vårlökar, av alla slag.
Föreningen Våga Smida i Smedjebacken övertog det mesta av inredningen, maskiner och verktyg. Ett gäng goa gubbar var här ett par helger och plockade ner och packade det mesta som gick att använda. Hade nog inte hunnit ur smedjan i tid om det inte varit för deras entusiasm. Dessutom fick jag mycket hjälp av flera vänner, min syster och faster som städade och putsade fönster, helt i onödan.



Den största maskin som någonsin varit inne i min lilla smedja blev också den sista - trucken lyfte ut mina lufthammare som om dom vore små ynkliga handverktyg. Maskinerna är ju ganska stora trots att dom inte är några bjässar i smidessammanhang, men ute på gatan såg dom allt annat än respektingivande ut.


Det blev en liten fin uteplats med fin utsikt och utan någon större insyn, trots grannar på nära håll. Det blev en liten oas till slut.



Nu är det bara ett tomt och ganska själlöst skal kvar av smedjan. Saknar den nästan inte alls - lite märkligt, för jag har ju levt en stor del av mitt vuxna liv här.